flipandturn

Okej. Igårkväll fick jag veta att Michael Jackson har dött i en hjärtattack.
Och jag förstår att det blir omkrivet och scheisse, men enough is enough!

Är jag den enda som inte är upprörd över det här?
Jag blev inte förvånad. Jag blev inte chockad. Jag blev inte hysterisk.
Det kändes bara naturligt. Som livets gång.
Att han dog i en hjärtattack är kanske inte det utlimata sättet att dö på, men hey.. folk dör VARJE DAG av hemskare saker.

Och javisst, han var the King of Pop.
Jag äääälskade honom när jag var liten. Han var min idol, och jag var lite kär i honom.
Jag älskar fortfarande hans musik, och självklart är jag inte bitter över att hans minne hedras nu.
Det är bra!
Det är bara lustigt, det här med döden.
När han var vid liv (dom senaste åren) blev han mobbad, hatad, kallad för svin och målades upp som en hemsk pedofil med mammakomplex.
Och nu. Nu är han död. Och då är han helt plötsligt "THE FUCKING KING OF POP", "min hjälte", "saknad" etc.

Ahwell.
Som sagt. Döden är lustig.