flipandturn

jag.är.uttråkad.

---

update:

som ni ser på en av bilderna sitter jag och läser.
Det är en högst intressant bok om anknytningsteorin.
Och den här biten tyckte jag extra mycket om (jag citerar inte heeeela alltet, men det viktigaste) ur kapitlet "Vår rädsla för närhet";
"Det råder i vår kultur stor samsyn om att relationer mår bra av att närheten ransoneras. Vi säger att relationer 'tappar spänningen' om vi träffar vår partner för mycket. Men hur spridd den här uppfattningen än är så är den djupt felaktig. Det är sant att många idag har problem med att få sina relationer att hålla. Men det beror i allmänhet inte på att folk umgås för mycket med den de är tillsammans med, utan på att det knappt hinner träffas överhuvudtaget"

och vidare: "Beteenden som egentligen hör hemma i denna anknytningstyp har upphöjts till ideal istället för att ses som problematiska. Överallt ser vi hur människans grundläggande behov av närhet avfärdas som en svaghet, snarare än som en värdefull och nödvändig tillgång. I film, teveserier, dokusåpor, tidningar och reklam matas vi med bilder av människor som inte behöver någon annan än sig själva och som just därför är framgångsrika och lyckliga. När vi är tonåringar och det är dags att inleda egna kärleksrelationer får vi lära oss att inte vara för angelägna. När vi står i en bar och hoppas på att få träffa någon, anses det lämpligt att se likgiltig ut."

Ooooch vidare: "I själva verket bygger hela vår kulturs rädsla för närhet på en missuppfattning om vad frihet är och självständighet är. Det är sant att en självständig människa klarar av att agera på egen hand när så krävs, och att detta är en värdefull egenskap. Men själva förutsättningen för att en sådan självständighet ska kunna uppstå är att vi klarar av att skapa den närhet som vi behöver. Det finns bara en väg till äkta oberoende och frihet, och den går via närheten till andra människor. Vi påverkas alla av att leva i ett samhälle som betraktar närhet som något farligt."

Det är helt klart värt att fundera över. Jag blir upprörd av den här texten.
Jag vill kanske inte erkänna att det, faktiskt, verkar högst rimligt.
Jag har heller aldrig förstått VARFÖR man ska behöva leka massa satans lekar.
Att vara "svårfångad" och "oberörd" när man inte är det.
För om man gudförbjude skulle visa att man tycker om någon, då är man en mindre värdig person helt plötsligt.

Kärlek har alltid varit en komplicerad grej för mig. För att jag gjort det komplicerat.
Inte medvetet. Men ändock.
Och jag har aldrig förstått varför jag är så oerhört förhållandefobisk. Varför närhet skrämmer mig.
Så som vanligt försöker jag analysera sönder mig själv så att jag hittar något svar som verkar rimligt.
Och därav denna boken. En ny syn på hur kärlek och närhet funkar. Det intresserar mig.