flipandturn

Det är nog det bästa sättet jag kan beskriva mitt tillstånd just nu på.
I've got the ick. Jag känner uschet.

Antagligen mest över mig själv.
Men även över.. well, det mesta.
Och jag vet.. yada yada, klaga klaga. Men det är mitt sätt att ventilera.
Mitt sätt att skriva, men fortfarande inte bli för djupgående och fastna i mina egna jävla tankar och texter.
För det har hänt många gånger förut.
Jag går omkring med tunga tankar, och tror att om jag får ner all skit på papper så kommer mitt huvud kännas lättare. Men det blir tvärtom. Jag fastnar i.. vad det nu än är som tynger.
Ibland behöver jag någon sorts distans till mitt skrivande, och bloggen är perfekt.
Jag kan klaga och kanske vara totalt oresonabel. Men aldrig att jag skriver om privatare saker.
Aldrig att jag blir djupgående på samma sätt.

Och tro mig, jag skulle aldrig sitta här och känna att jag behöver förklara mig egentligen.
Det är min satans blogg. Jag skriver vad jag vill, när jag vill och hur jag vill.
Jag bryr mig inte om folk läser eller inte. Egentligen.
Men nu vet jag att folk läser, och jag känner mig som en patetisk idiot varje gång jag sitter här med mina klagovisor.
Min bittra ton. För.. dom som känner mig på riktigt vet att jag inte är en bitter människa.
Jag har väldigt bittra perioder, ja. Jag har väldigt cyniska perioder, ja. Och i perioder har jag noll självförtroende. Och jag jobbar fortfarande med självkänslan. Jag har en förvräng syn på mat och min kropp, även då i perioder.
Jag äter kött men vill vara vegan, det äcklar mig att jag tycker kött är gott.
I perioder hatar jag allt och alla, och i perioder är jag oerhört paranoid och rädd.
Men jag försöker inte säga att jag i "normala" fall, när jag har huvudet påskruvat, är som Charlotte Perelli med en tummen upp-hjärna heller.

Och jag ska inte överhuvudtaget BÖRJA förklara min avsky mot begreppet "emo".
För egentligen, who cares?
MEN, jag bryr mig när folk antar att jag är emo. Jag fattar inte ens vad emo innebär.
Är man emo när man är bitter och cynisk? Eller när man är självdestruktiv? Eller när man har vissa kläder? Eller när man lyssnar på en viss slags musik? Eller måste man göra alltihop för att kvalificeras att vara emo?
Jag hatar att bli satt i fack. Att man blir definierad av alla möjliga saker. I've got the ick.
Det känns ungefär som "det var en tysk som stal min cykel, så nu vet jag hur tyskar är".
En vän berättade för mig en gång att han pratat med en tjej som presenterat sig som hårdrockare. För att hon lyssnade på hårdrock. Och helt plötsligt skulle det beskriva hela hennes persona.
Att hon super hårt, är cool och gillar läder. Hon ÄR hårdrock.
Det som irriterar mig är att många verkligen tror att dom kan generalisera och "bestämma" någons personlighet utifrån yttre materia. Och att folk själva går omkring och beskriver sig själva som emo gör mig besviken.
Fast. Who cares?
När jag har publicerat det här inlägget släpper jag den skiten.
Och all annan crap jag ordbajsat om inatt.
För det är inte värt att hänga upp sig på. Jag känner uschet just nu, och kommer antagligen känna det tills jag somnar.

Tack för mig. För den här gången iallafall.