flipandturn

Emma kom förbi en sväng idag efter jag hade varit på mitt första möte
med min nya psykiatriker på vårdcentralen.
Emma berättade att hon hade försovit sig idag,
när hon egentligen också skulle på möte med sin hjärnreparatör.

Emma: Men jag fick en ny tid iallafall. På fredag klockan tio.
Jag: Jag ska också till min på fredag klockan tio.
Båda två samtidigt: Schyyyyysst! (high five)
Sen slänger vi en kort blick på varandra, inser att vi faktiskt just klappat händer över att vi ska till psykmottagningen samtidigt, och tittar sen ner i golvet.
Här byter vi samtalsämne.

Emma: Kolla vad jag gjorde idag. Jag nopprade mina tå-hår. Du vet, jag hade några små hårstrån där som jag irriterade mig på.
Jag: Men alltså Emma.. varför? Det är väl ingen som tittar på dina tå-hår. Dom syns ju inte ens.
Emma: NÄ men jag ser dom!
Jag: Jag provade noppra fittan häromdagen. Men jag pallade bara tre strån.. det gjorde så ini helvete ont.
Emma: Det förstår jag att det gjorde. Varför rakade du inte istället?
Jag: Nope, jag rakar inte längre. Inte efter att jag fick den där gigantiska finnen som utvecklades till en krater. Jag var ju för satan tvungen att gå omkring med ett plåster mitt på könet.. och sen hade jag inget vax.
Emma: HAHAHA (väääääääs). Du får ta och köpa vax nu då.
Jag: Jo.. jag ska. Just nu har jag bara en sån där kräm som fräter bort håren. Det är ju också mysigt.


Sen visade jag Emma en bild av min goda vän Simon's fot,
så hon inte behöver känna sig ensam i tå-hår-sektionen.
Här snackar vi hårig fot.
Djungelvarning alá tå-hår.
Varsågoda.

HAHA!
Alltså.. stackars jävel.
Femtiofem flickvänner, och alla hatar honom.
Det som är det mest tragikomiska är att han inte själv fattar varför han alltid blir dumpad,
och varför exen aldrig mer vill se honom.

Jag ska utan tvekan se den filmen.

Jag bara älskar flight of the conchords.
Dom är så härligt störda!
HAHA

Flight of the Conchords - Robots (eller Robot Song eller The Humans are Dead eller vad satan man nu vill kalla den)


Lyrics:
The distant future,
The year 2000
The distant future,
The year 2000
The distant future,
The distant future.

It is the distant future,
The year 2000.
We are robots.
The world is quite different ever since the robotic uprising of the late 90's.
There is no more unhappiness.
Affirmative
We no longer say "Yes," instead, we say "Affirmative."
Yes, er...affirmative.
Unless we know the other robot really well.

There is no more unethical treatment of the elephants.
Well, there's no more elephants, so...
Ah, but still, it's good.
There's only one kind of dance: The Robot.
And the Robo Boogie
Oh and the Ro...two kind of dances
But there are no more humans.
Finally, robotic beings rule the world!

The humans are dead.
The humans are dead.
We used poisonous gases,
And we poisoned their asses.

The humans are dead.
(The humans are dead.)
The humans are dead.
(They look like they're dead.)
It had to be done,
(I'll just confirm that they're dead.)
So that we could have fun.
(Affirmative, I poked one, it was dead.)

Their system of oppression,
(What did it lead to?)
Global robo-depression.
(Robots ruled by people.)
They had so much aggression that we just had to kill them,
Had to shut their systems down.

Robo captain, do you not realize that by destroying the human race because of their destructive tendencies, we too have become like, well...it's ironic. (mm) Cause we...
Silence! Destroy him!
DOO! (boo!) Dooboodoo!

After time we grew strong,
Developed cognitive powers,
They made us work for too long,
For unreasonable hours.
Our programming determined that the most efficient answer was to shut their mother board fucking systems down.

Can't we just talk to the humans?
Their little understanding might make things better.
Can't we talk to the humans, and work together now?
No, because they are dead!

I said,

The humans are dead.
(I'm glad they are dead.)
The humans are dead.
(I noticed, they're dead.)
We used poisonous gases,
(With traces of lead)
And we poisoned their asses.
(Actually, Their lungs.)

Binary solo!
0000001
00000011
000000111
00001111
Oh, oh, oh, one.
(binary solo continues)

Come on sucker, lick my battery!

Boogie, boogie,
(The humans are...)
Boogie, Robo boogie.
(The humans are...)
Boogie, boogie,
(Robo boogie)
Boogie, Robo boogie.
Boogie, boogie,
(The humans are...)
Boogie, Robo Boogie
Boogie, boogie,
(The humans are...)
Boogie, Robo Boogie
The humans are dead.

Once again, without emotion, the humans are dead, dead, dead, dead, dead, dead, dead, doooo

Du kan få cancer av chips.
Om du äter lika många kilo chips som du väger, per dag.
Du kan bli blind av string.
Om du köper ett par med ett till synes oskyldigt strasshjärta på höften.



Det kan inte ha varit så att hon köpte storlek för liten, helt enkelt?
För jag försöker för mitt liv förstå hur smycket kan ha fått sån sabla fart att den
slungas från könsområdet upp till hennes öga.
Häftklämmor eller inte.
Det måste ha varit ett jävla tryck.
Fast å andra sidan är ju inte matte min starka sida heller.

Jag måste dock tacka Marcrida för upplysningen
och som levande exemplar av riskerna att köpa stringtrosor med smycken på.
Jag vill gärna behålla mina ögon.
Tack.

Egenligen brukar jag ju inte skriva om såna här saker i min blogg.
Problem och scheisse.
Med undantag för när jag klyver fingertopparna med en äppelklyvare.
Och såna saker.

Men what the fuck.
Det är midsommar och jag är sjukskriven.
Wiho, sicket nederlag.
Jag är hög på många starka, starka mediciner.
Men det hjälper att blogga på något vis.
Det är bättre än att sitta i timmar och titta på en TV.. som är avstängd.
Det händer inte så mycket intressant eftersom rutan är svart.
Jag skulle ju kunna gå och trycka på "on" knappen, men jag orkar inte riktigt.

Men jag gillar Natasha Bedingfields nya låt "pocket full of sunshine".
Den svänger fint.
Emellanåt säger den mig nånting.

Ryktet går fort har jag märkt eftersom jag fått ungefär en miljon
sms om att jag tar mig ur det här.
Och det är klart jag gör. Det tar lite tid bara,
men det är inget som jag inte klarat förut.
Sooooo no worries there.
Tar bara lite tid.


Och med det sagt, vill jag önska er en happy midsommar. en dag försent.
men ändock.

Bloggen har legat i koma lite smått dom senaste dagarna.
Inte så omtyckt av vissa..
Det vill säga Lisa, min förevigt trogna läsare.
Min blogg suger visserligen balle för dom som inte känner mig eller vet vem jag är.
Men så är det.
Den är ju till för de mina.
Så, här får ni fanimej inga åsikter om allt och ingenting särskilt ofta.
Här får ni vardag alá Sandra.
Det är vad som bjuds. Och det är inte sill och potatis, minsann.
Lammkotletter med potatispuck och gräddig kantarellsås är vad min blogg är.
Eller alternativt en jävligt god sallad, för er som är vegetarianer.
Ah, ni fattar dealen.

Tilläggas kan,
att jag kommer kanske vara lite dålig på uppdatering nu ett tag.
Men jag ska göra mitt bästa.
Kan ju inte svika bloggvärlden allt för mycket.
Vem vill leva på nudlar hur länge som helst, liksom.
Helst när lammkotlett erbjuds.
Vardagsliv alá lammkotlett.
Enjoy. 

Jag har fått min första fästing.
Ett satans påfund.
En parasit.
Och en sån hade jag på min kropp, den tog en smakbit av mitt lår.
Och jag trodde jag skulle svimma när jag först såg den.

Jag ringer Lina.
Jag: LINA JAG HAR FÅTT EN FÄSTING! HJÄLP MIG FÖR SATAN!
Lina: Aldrig, jag vågar inte.
Jag: Men SLUTA, jag har en fucking fästing och den suger snart allt mitt blod. Jag kommer DÖ!
Lina: Ring Marcus.

Jag ringer Marcus.
Jag: MARCUS JAG HAR FÅTT EN FÄSTING!
Marcus: Eeh.. okej.
Jag: Du måste ta bort den, jag kommer över nu.
Marcus: Men jag har aldrig gjort det förut..
Jag: TA BORT DEN!
Marcus: (suck) jaja.. kom över då.

Jag haltade över till Marcus som bor två meter ifrån mig.
Antagligen lät jag som en höggravid i förlossningsstadiet då han 
började nypa bort parasiten på mitt ben.
Marcus: Shit vad röd du är där fästingen satt.
Jag: Jag visste det, nu kommer jag dö. Dessutom blev jag antagligen biten av en orm idag. Eller så var det brännässlor.
Det brände till som fan på min fot iallafall, och sen var det två prickar där.
Marcus: hö hö hö.. det var nog bara en brännässla, du.
Jag: Nej. Det var säkert en orm.. jag har jätteont från foten upp i benet.. det liksom svider och känns som nålar. 

Marcus lämnade mig i badrummet åt mitt klagande,
och gick till datorn.
Marcus: hmm.. om du har borrelia.. rodnad runt bettet... tinnitus.. ont i lederna... eventuellt domningar av ansiktet..
Jag: Men alltså vänta.. jag hade tinnitus idag. TVÅ gånger. Och jag brukar inte ha tinnitus. OCH jag har ont i benet.
Marcus: Men ge dig.. det står att man inte börjar känna sånt förrän efter två veckor.
Jag: MEN JAG KÄNNER DET NU!
Marcus: hö hö hö
Jag: Great, jag har blivit biten av en orm och har borrelia. Jag kommer dö.