flipandturn

Jag fick en uppmaning om att uppdatera, here it comes.
Lisa min trogna läsare, tack för intresset haha.

Jag och min kära vän Emma drog till göteborg förra helgen för att ge
smilgroparna en workout med Stephen Lynch. The one and only.
Han var underbar. Helt fantastisk. Brilliant, i tell you.
Men resan var lång och inte minst smärtfri.
Det började med att Emma försover sig och vaknar av att mamma plingar på hennes dörr.
Hon hade tio minuter på sig att göra sig klar, och är panikslagen.
Jag å andra sidan sitter panikslagen på ett möte på arbetsförmedlingen,
som självklart var försenat med en halvtimme.
Som tur var har jag en mamma som ibland kan bända lite på lagen,
och trycka lite extra hårt på gaspedalen så att vi inte skulle missa vårat tåg in till göteborg.

Väl inne på tåget kommer jag på att jag glömt mitt smink.
JAHA tänker jag, och funderar på hur i helvete jag ska täcka över mina finnjävlar nu då.
Smink är till för att förfina, inte dölja? Pleeease.
Emma glömde sitt diadem.

När vi kom fram till göteborg skulle vi möta upp med Johannes bror,
för att få Johannes lägenhetsnyckel.
Saken var den att Johannes hade tagit fel på EN MÅNAD,
så han var hemma i piteå när vi trodde att han skulle öla med oss i göteborg.
Anyway, vi kom tillslut till lägenheten och Johannes brorsa plingade på dörren.
Varför plingar han på dörren, kan man undra.
Då visade det sig att Johannes hade en liten rumskompis, som inte hade en aning om att vi skulle totalt ta över toaletten innan konserten, och spendera en natt där.
Fint tänkte vi. Just great.
Det visade sig att rumskompisen var en förstående och snäll själ,
så det gjorde ingenting att vi tog över lägenheten en dag.

När vi hade gjort oss iordning och så begav vi oss iväg in till staden för att äta något innan konsterten.
Dessutom hade vi inte en aning om var lorensbergsteatern låg,
så vi hoppades att vi bara kunde fråga folk på stan. Dom borde ju veta, tyckte vi.
Vi hamnade framför McDonalds-disken, och precis när Emma skulle betala så tappade hon några tior på golvet som hon hastigt böjde sig ner för att ta upp.
Då spricker hennes brallor. I SKREVET.
Och Emma ville inte gärna exponera hela härligheten under resten av kvällen.
Jag höll fullkomligt på att kissa ner mig av skratt, medans Emma var så förbannad att hon inte kunde äta.
Nu hade vi väldigt bråttom. Vi hade kanske en halvtimme på oss att fixa nya brallor åt Emma, ta reda på var teatern låg OCH ta oss dit.

Emma rusade in på KappAhl, hittade byxor, sprang in i provhytten och sprang tillbaka till kassan och bad dom blippa hennes arlse eftersom vi inte hade tid att byta om igen.
Vi frågade en miljon människor på stan varsfan lorensbergsteatern låg, vilket INGEN sate visste.
Tills vi träffade en söt gammal tant som visste precis vart vi skulle.
Vi fullkomligt SPRANG hela vägen dit och hann precis en kvart innan Stephen skulle spela.
Vi hukade oss bakom teatern vid ett staket och som två ökenkameler hävde i oss varsin cider vi hade tagit med oss i handväskorna.
Sen gick vi in. Satte oss.
Det blev det mörkt i salen, and the show could begin.


Det jag kan summera om den helgen var att jag har nog aldrig skrattat, hatat emma och gått fel lika mycket under en dag, som den dagen.