Att förlora.
Jag är världens sämsta förlorare.
På alla nivåer.
Jag blir en satmara om jag förlorar i spel, antagligen för att jag aldrig vinner.
Men det värsta att förlora är allt man vill ha nära.
Alla man vill ha nära.
But guess what ? Hä går it !
Alla måste -poff- försvinna och leva sina egna liv på hundratals mils avstånd.
And I do not like it.
Det gör att man känner sig redigt splittrad och man börjar slitas åt olika håll.
Helst om man själv inte har någon speciell plats att "finnas" på.
Men det jag kommit fram till är, att det spelar ingen roll vart jag än flyttar.
För vars jag än hamnar kommer någon att vara fruktansvärt saknad i mitt hjärta.
Men det är väl så livet är, right ?
Det har aldrig ens varit en möjlighet att INTE spendera hela mitt liv med kompisarna för mig.
Men nu tvingas den på mig.
Helst med tanke på att "kompisfamiljen" som jag delat de flesta åren med flyttar all over !
Och då menar jag inte bara Sverige. Utan Grekland, England osv finns också med på kartan.
Fine, jag har vetat om att jag inte kommer bo med mamma och familjen hela mitt liv.
Men hey! Kompisarna är en annan femma. Dom ska ju vara nära föralltid, liksom.