flipandturn

Jag har just beställt en tredagars biljett till Arvika inkl. campingplats.
Underbara, fina Depeche Mode kommer dit och det kan jag bara inte missa.
Jag kommer tillbringa festivalen med diverse nära och kära, och jag är fucking överlycklig.
Men jag kan inte förneka att jag är sjukt nervös.
Min första riktiga festival, my god liksom. Det kommer vara folk precis överallt.
Man kommer vakna till dofter av bajamajor och spya.
Man kommer vara äckligt full och må röven sen.
Men satan vad värt all festivalmisär det kommer vara, däremot.

Det finns ju dock vissa partypoopers som försöker sabba min fina stämning,
och som inte alls är på humör att hjälpa mig genom min festivalnervositet.
Men gud hjälpe mig att finna styrka genom hans bitterhet.
Jag SKA till arvika. punkt.

Jag har även fått höra att ett visst band (som Sandra tycker mycket om) kanske, eventuellt ska spela på festivalen också.
Hoppas bara dom får en fet gage och en grym scen, så att dom inte har några ursäkter.

Och nuuuu över till andra av dagens aktiviteter.
Jag har varit på ett Core-pass idag igen på HälsoCenter. Fortfarande lika tufft.
Efter ungefär halva passet domnade mina ben bort, och jag har fått en krigsskada under bröstet vid revbenen.
Ett stort blåmärke som numer lyser i lila, från en bräda vi skulle halvligga och göra rygghävningar på.
Halleluja.
Jag kände mig, och känner mig fortfarande, som spagetti i kroppen.
Och jag anar att jag kommer få träningsvärken från hell imorgon.